Roland Poirier Martinsson skrev nyligen en ledare i Svenska Dagbladet. som hette ”Vi borde prata om feminismen”.  I sin ledare sätter Poirier Martinsson fingret på en del av problemen som den svenska statsfeminismen ställer till med i vårt samhälle. Han skriver bland annat:

I samma veva som jag slutade vid Lunds Universitet för ett drygt decennium sedan, utgick det ett dekret från någon som bestämde, att det inte längre skulle vara tillåtet att föreläsa utan att först ha gått en kurs i något som hade med kön att göra. Vad jag vet gäller kravet fortfarande. Vad mera är, under den korta period då feminismen faktiskt drev fram beslut, infördes en mängd liknande krav i alla möjliga sammanhang: jämställdhetsplaner, genuskurser, unisexundervisning, inga volanger på gympan – you name it. De dröjer sig kvar. Förutom att det rent intellektuellt och moraliskt är förkastligt, kostar de med största sannolikhet samhället hundratals miljoner kronor om året, pengar som skulle kunna gå till verksamheten. Vilket politiskt parti blir först med att efterfråga en vitbok över feminismens kostnader, för att därefter rulla tillbaka den bombmatta av beslut som fortfarande gäller? Kristdemokraterna? Centern under Annie Lööf? Kanske Håkan Juholts blue labour?

Men räcker det med detta för att beskriva farorna med den västerländska statsfeminismen? Eller är läget till och med värre?

Vissa antifeminister går längre och ser likheter mellan nazism och feminism, som exempelvis en tro på en omfattande konspiration (judiska världskonspirationen respektive partriarkatet), en arvsgemenskap som den avgörande i människors liv (ras respektive kön) och det omöjliga i en fredlig samexistens mellan dessa olika arvsgemenskaper. Många feminister hyllar också det feministiska  SCUM manifestet som liksom Nazismen talar om en ”slutgiltig lösning”. En slags feministisk ”Mein kampf”.

Begreppet ”antifeminism” används ibland för att beskriva personer är emot jämställdhet för kvinnor, vilket oftast är fullständigt missvisande.  Antifeminister är emot feministrörelsen och deras åsikter om och syn på  jämställdhet, däremot inte jämställdhet i sig. Men man behöver inte klassa sig som antifeminist för att ha ett behov att diskutera frågan. Denna sida vill uppmana till en nödvändig diskussion och att frågan får den plats på dagordningen den förtjänar.

Det är dags att börja #Prataomdom.